Att förlora en kär livskamrat

Att förlora en kär livskamrat är något man aldrig kan vara förberedd på.
​
Min flock och livskamrater har bestått bla av 2 schäferpojkar tillika kullbröder.
De har varit mina stoltheter, mina livskamrater och så mycket annat. Dom är nog näst efter min son det bästa som hänt mig. Många roliga upptåg har vi hunnit med under de dryga 12 år det varit hos mig.

De senaste åren har jag självklart gjort de hälsokollar man bör på äldre hundar.
Nu senast en seniorkoll, båda fick helt godkänt.
Den ena hade värden som en 5 åring sa veterinären, den andras värden var också bra, dock har han hela sitt vuxna liv haft till och från lite problem med bakpartiet. Sista åren har han ätit Hyaluron och vart i stort sett smärtfri och utan medicin.

Lördagen den 27 juni var vi på väg ut, men min ena grabb ville inte riktigt. Han såg inte riktigt pigg ut varpå jag faktiskt snabbt rastade de andra och gick in igen. Min lille pojk mådde allt annat än bra. Ringde veterinär och blev inbokad på akuttid. Snabbt in på sjukhuset. Här blev det fart, blodprover togs , dropp sattes, samt syrgas kopplades. Han blev bara sämre... Veterinären ville göra ett ultraljud.
Efter ca 20 minuter kom hon tillbaka lite sammanbitet och förklarade att han var väldigt sjuk, cancern hade slagit ett totalt grepp om hans fina lilla kropp. Hans mjälte hade dessutom spruckit och buken blodfyllts. Prognosen var inte bra. Känslan som infann sig var allt annat än rolig, total maktlöshet, sorg och tårarna forsade. La mig ner bredvid min lille pojk, pratade med honom och höll honom hårt, tog hans huvud och såg en sista gång in i hans ögon och sa hur mycket jag älskade honom. Jag fick en nospuss och sen lade han sig ner och somnade till. Veterinären gav honom lite av det lugnande. Redan på det lilla han fick kände jag att han försvann ur sin kropp, pulsen avtog helt. Hon gav ytterligare lugnande och sedan den sista sprutan med överdos. Han var borta på någon minut. Så pigg veckan innan och sjuk så fort.

Man är aldrig redo det är en sak som är säker.  Jag är glad för de åren vi fick och vet att han kommer finnas här hos mig, men tårarna rinner till och från. Tror det är viktigt att tillåta sig sörja, få minnas, få känna.

Tack fina Satan Lennart att du funnits i mitt liv, du kommer alltid finnas med mig <3
/Mamma

​